I år är det 150 år sedan en stor stormflod drog fram över södra Östersjön och dess kuster. Svårast drabbade i vårt närområde blev fiskarbefolkningen i Abbekås.
Den 13 november 1872 inträffade en av vår tids värsta naturkatastrofer i Östersjöområdet. Snö och hård storm under natten. Så lyder den sakliga och kortfattade noteringen i den meteorologiska dagboken vid Ystad Fyrinrättning. Den som på onsdagskvällen med sirlig piktur skrev detta, jämte noteringar om väder och vattenstånd, var Oscar Enebuske, fyrmästare vid Ystad fyr.
Under hösten hade det blåst västliga vindar, och kraftiga nordvästliga vindar hade före den ödesdigra natten pressat in stora mängder vatten i Östersjön, genom Öresund och de danska bälten. Stormvindar hade tryckt vattnet mot Östersjöns östra kuster så att vattenståndet varit ovanligt lågt i väster, längs Danmarks, Tysklands och Skånes kuster. Redan den 11 november, två dagar före olycksnatten, slog vinden om till nordost så att vattnet pressades tillbaka till de västra delarna. I det här avseendet fungerar Östersjön som ett badkar i jätteformat med vatten som skvalpar från sida till sida.
Ett lågtryck som ytterligare bidrog till vattenytans höjning etablerade sig samtidigt över norra Tyskland. Och så, den 13 november, slog vinden om till ostlig, vilket ledde till att vattenytan höjdes ännu mer och stora vågor slog in mot Skånes ost och sydkust. Under onsdagseftermiddagen uppstod vindstyrkor över 35 m/s från svenska sydkusten ner till Rügen-Travemünde, allt enligt senare rekonstruktioner. Nu trycktes vattnet plötsligt åt andra hållet, ner mot de trånga gatten mellan norra Tyskland, Sverige och Danmark, vilket ledde till det abnorma högvattnet.
På den tiden saknades meteorologiska prognoser och varningssystem, Statens Meteorologiska Centralanstalt grundades först våren 1873. Vid klockan två på eftermiddagen i nordostlig vind på över 30 meter per sekund tog sig Oscar Enebuske till kajen invid Ystad fyr för att göra den dagliga avläsningen av Wattenhöjden. Temperaturen låg strax över fryspunkten, nattens täta snöfall hade avtagit men blötsnön yrde fortfarande omkring. Ännu hade inte mätningarna automatiserats (det skedde 1886) utan vattenståndet avlästes mot en pegel, en slags linjal som var fastsatt på kajkanten. Det enda sättet för Ystads fyrmästare att i detta kaos göra en rimlig uppskattning av det rådande vattenståndet torde ha varit att memorera till vilket trappsteg på fyrtornets stenfot som vattenytan nådde. Nästa dag snavade han sig fram till fyrtornet över allt timmer och bråte som lämnats kvar när vattnet dragit sig tillbaka. Två meter över medelvattenståndet skulle det visa sig ha varit dagen innan.
Vem var denne Carl Oscar Enebuske som så modigt var ute på piren denna stormiga onsdag 1872? Han föddes i Karlskrona 1818, där hans far Gustaf var överstyrman. 1852 flyttade Oscar med familj till Ystad, där han först står skriven som Lotsålderman. 1859 avancerade han till Fyrmästare och Hamnmästare och uppehöll denna tjänst fram till sin död 1880.
Ute till havs utspelade sig tragedier. Skeppen var av enklare konstruktioner och det var vanligt att människor omkom till havs. Ett okänt antal segelfartyg befann sig plötsligt i full karriär sydvart i den nya vindens riktning, utan möjlighet att komma undan. Somliga slogs sönder mot Bornholms kuster, andra mot revlarna vid Falsterbo eller längs polska och tyska sandstränder – och hela 112 skepp i olika storlekar strandade längs kuststräckan söder om Köpenhamn.
Sammanlagt gick minst 200 fartyg under i tyska, danska och svenska farvatten den natten, i den värsta kombination av storm och stormflod som någonsin registrerats i södra Östersjön. Mer än 80 människor dog bara på Lolland och Falster. 8–9 meter höga vågor välte in över Bornholms östkust och förorsakade kraftiga materiella skador. Längs den tyska östersjökusten orsakade stormfloden minst 271 dödsfall, 2 800 byggnader förstördes och 15 000 människor förlorade sina hem.
I Abbekås, det lilla fiskeläget på Skånes sydkust, steg vattnet med 3,6 meter över det normala – fortfarande rekord i Sverige. I fiskeläget sveptes 32 hus bort med jättevågorna som kom indånande från Ystadshållet. På den tiden livnärde sig den fattiga befolkningen utmed kusten på fisket. Fiskeredskapen, de enkla fiskarstugorna och en mindre mängd husgeråd var allt de ägde. Båtar, vinterpotatis, husgeråd, odlingstäppor, träd och till och med själva jorden sögs ut i havet. Det finns inga rapporter om dödsoffer. Sannolikt hade folk satt sig i säkerhet på andra sidan kustvägen redan när vattnet började stiga. Av 402 personer i fiskeläget blev 92 husvilla.
Även i det numera försvunna fiskeläget Kalthus, på Dybäcks ägor, drabbades av stormen. Dock verkade det som om husen klarade sig, men stormen gick hårt åt fiskeredskap och förråden av vinterpotatis. Det startades nödhjälpskommittéer på flera platser och det annonserades i dagspressen om hjälp till de drabbade.
Godsägare Wallis på Dybäck var ordförande i en av kommittéerna, men för de fattiga Kalthusborna erbjöd han sig att ta ett personligt ansvar och ersätta dem ur egen ficka.
Backafloden är ingen unik händelse. I november 1867 drog en kraftig storm fram längs sydkusten och ute till havs. De friska vindarna från nordost nådde orkanstyrka.
I Abbekås drabbades tre fiskare som var ute till sjöss, de slog runt med sin lilla båt och drunknade. I Skivarps församlings dödbok står dessa tre antecknade med Omkom under storm på Östersjön med dödsdag den 16 november.
Vid julorkanen 1902 dog 50 fiskare och kallbadhusen vid både Ribersborg, Sibbarp, Helsingborg norra, Mölle och Varberg förstördes. Även järnvägen Sillabanan mellan Limhamn och Malmö raserades. Nästa kraftiga storm inträffade vid nyår 1904, då drabbades Österlen av ett extremt högt havsvattenstånd.
I vårt eget mannaminne är det väl främst oktoberstormen 1967 vi minns. Då uppmättes en medelvind på 40 m/s på södra Öland, den observationen är fortfarande den högsta medelvind som registrerats vid en svensk station utanför fjällen. I Ystad uppmättes 34 m/s, vindmätaren i Smygehuk gick sönder innan den kom upp i 30 m/s. Höststormarna 1969 drabbade främst Göteborg och Stockholmsregionerna. I januari 2005 fällde stormen Gudrun 75 miljoner kubikmeter skog. Värst drabbat blev granplanteringarna i Norra Skåne, Halland, Blekinge och Småland.
Idag är det inte längre en fattig fiskarbefolkning som bor utmed kusten. Kustbefolkningen har ökat och låglänta områden har bebyggts så att tusentals hus idag riskerar att översvämmas och skadas ifall en liknande händelse skulle inträffa igen.
Viveca Kristiansen
Artikeln har publicerats i tidningen DISkutabelt Nr 4 2022
Källor:
Anne Asplund, författare: Abbekås – i forna dar
Caroline Fredriksson, Lunds universitet: Är vi redo för en ny Backaflod?
DMI:s och SMHI:s hemsidor
Marianne Dahlén, författare: Kalthus ett fiskeläge i Östra Vemmenhögs socken
Svenska Fyrsällskapets hemsida